Алексей Евсеев (jewsejka) wrote in ru_sorokin,
Алексей Евсеев
jewsejka
ru_sorokin

Vladimir Sorokin // "DN.se", 03.03.2015

.


BORIS NEMTSOV BLEV MÖRDAD AV PUTINS TIDSMASKIN

Är mordet på Boris Nemtsov början på slutet för regimen i Moskva? Författaren Vladimir Sorokin ser hur en explosion närmar sig: ”Jakt på ’folkets fiender’, automatvapen på gatorna, blodiga provokationer – nu är allting möjligt”.

Den brittiske science fiction-författaren H G Wells skildrade människans resa i tiden med filmisk detaljrikedom, men en sak tog han inte med i beräkningen: den ovanliga resans inverkan på själva resenärens psyke. Som bekant är människan en tidsbunden varelse. ”Försök ni att rycka mig ur tiden! Jag svär, ni vrider bara nacken ur led”, skrev poeten Osip Mandelstam på Stalins tid.

Men ack, rycka honom ur tiden kunde endast Gulags skoningslösa maskin.


H G Wells roman gav upphov till en hel genre: tidsresorna, men i de flesta böcker och filmer är resenärens psyke liksom satt inom parentes. I regel återvänder hjälten till sin egen tid lycklig och full av intressanta intryck.

Om de flesta inser att resor till framtiden är orealistiska, så oroas akademiska andar fortfarande av möjliga förflyttningar bakåt i tiden. Teoretikerna träter på konferenserna, utan att ana att en gigantisk tidsmaskin redan har byggts och framgångsrikt skickats till det förflutna. Och det mest häpnadsväckande är att på den här resan befinner sig inte bara en ensam hjälte, som i H G Wells roman, utan ett helt land – Ryska federationens 140 miljoner invånare! Bara riktigt besatta människor vågar inlåta sig på ett så djärvt experiment. För övrigt är den ryska besattheten ingenting nytt – minns hela 1900-talet och det kommunistiska projektet. Det var knappast en tillfällighet att den första människan i rymden var en ryss…


Men vem byggde och startade den här tidsmaskinen? En man av rätt medelmåttiga förmågor, en före detta KGB-medarbetare som inte gjorde någon särskild karriär i organisationen, men efter Sovjetunionens fall blev en mer eller mindre framgångsrik statstjänsteman som sakta steg i graderna och plötsligt, helt oväntat, placerades på den ryska maktpyramidens topp av den sjuklige Boris Jeltsin, främst för att trygga säkerheten för Familjen kring presidenten.

På toppen av denna uråldriga, av Ivan den förskräcklige skapade pyramid får människor oanade förmågor. Det är som i sagan: en vanlig människa sätter Härskarringen på sitt finger och förvandlas till Sauron. Och i mannen av medelmåttiga förmågor vaknade med ens en sådan djurisk makthunger, en sådan stark önskan att den magiska Ringen för alltid skulle växa fast vid hans finger att Stalin log gillande i sin grav. Också han hade avgudat makten och behållit den med hjälp av en effektiv formel: ständig massterror mot befolkningen + myten om den ljusa framtiden + järnridån.


Men hur håller man sig kvar på toppen av den underbara pyramiden på 2000-talet, i en tidsålder med internet, demokrati, öppna gränser och högteknologi? Hjärnan hos Rysslands nye ledare spottade ut sin egen mirakelformel: en tids¬maskin. Den kan fixa det!

Från första dagen av sin regim tog han sig an att bygga den, skruv för skruv, med envisheten hos en myra. Denne till synes anspråkslöse, till det yttre oansenlige man visade prov på en mäktig ihärdighet i detta företag. Och tidsmaskinen blev byggd. Handen var svettig av sinnesrörelse när han vred på spaken. Och det enorma landet seglade tillbaka till det förflutna som miljoner ryska pensionärer hade drömt så innerligt om när de slumrade i sina sängar. Det stora Sovjetimperiets svunna dagar!

Och det var inte bara pensionärerna som hade drömt, det hade också de postsovjetiska nyimperialisterna, nationalbolsjevikerna och nymonarkisterna, som ansåg att Stalin trots allt var en ”normal rysk tsar, bara en smula brutal”.


Just nostalgin efter det sovjetiska förflutna blev det viktigaste bränslet i Putins tidsmaskin. Långt ifrån alla hade kastat den allt ihåligare nostalgin på 90-talets sophög. Värmebriketterna förvarades i farfädernas skokartonger och mormödrarnas byrålådor.

Och för att befolkningen skulle plocka fram briketterna och kasta dem i tidsmaskinens ugn måste man skapa ännu en maskin: propagandan. Det blev tv-apparaten.

Allt började med remakes av sovjetiska filmer och sånger, som allt oftare framfördes som moderna popsånger, med talkshows, där gråhåriga stalinister berättade för ungdomen hur mäktigt SSSR hade varit och hur väst hade fruktat och beundrat Unionen, och med förtiganden av teman som Gulag och massrepressionen.

Parallellt lade man ner fritt tänkande radio- och tv-program, stängde hela tevekanaler, förstärkte kontrollen över sociala medier.


Resan tillbaka hade inletts, tiden räknades baklänges, landet seglade in i den sen-Brezjnevska epoken: enpartisystemet förstärktes, oppositionella politiker förvandlades till dissidenter, antiamerikanismen hamnade högst upp på dagordningen. Och fem år senare började det återigen lukta stalinism: valen blev slutgiltigt fiktiva, dissidentpolitikerna ställdes inför rätta eller emigrerade, domstolarna och parlamentet hamnade i Putins ficka. Och yr av framgången tryckte han hårdare på tidsmaskinens gaspedal: Snabbare, snabbare, bakåt!

Och nu bytte man ut den sovjetiska retoriken mot den imperiala, och den konservative tsar Alexander III’s maxim ”Ryssland har bara två bundsförvanter – flottan och armén” blev statens program. På talkshowerna pratar man redan om ”den särskilda ryska vägen”, om vår ovanliga andlighet som räddar Ryssland från det depraverade, oandliga väst, kyrkan växer allt mer samman med staten, säkerhetsorganens generaler korsar sig med yviga gester på teveskärmarna. ”Ryssland är, har varit och kommer alltid att förbli ett imperium!” skriker nu unga författare och karriärpolitiker.


Men imperier behöver militära segrar, nya landområden som erövrats från fienden. Och så kom den, segern: ”Krim är vårt!” Tv-apparaterna överhettades av segerjubel, det började skaka i tidsmaskinen. Uppenbarligen var det dags att bromsa in och tänka efter. Men nu inträffade hos tidsresenärerna just den sinnesförvirring som Wells inte nämnde: munnarna på våra män i staten öppnades: ”Skicka pansardivisioner mot Kiev!” ”Atombomba ukrofascisterna!” ”Ryssland behöver en imperator!” ”Förbjud innehav av dollar!” ”Återinför dödsstraffet för pedofiler, perversa och Rysslands fiender!” ”Undervisning i utländska språk undergräver de ryska traditionerna!” ”Inför utresevisum!” ”Skicka femte kolonnen till Sibirien!”

Angela Merkel (och inte bara hon) påpekade att ”Putin lever i en egen verklighet”. O, ja! Den verkligheten skakar och berusar honom, fötterna trycker på pedalerna av sig själva, maskinens kullager är rödglödgade. Det behövs mer bränsle, nu räcker det inte längre med nostalgi, de imperiala idéernas propaganda är inte nog, det krävs ett riktigt krig, äkta blod, blodet från hjältar som stupat för Donbass, för Nyryssland, för Den Ryska Idén, ett krig mot väst, till det segerrika slutet!

I Minsk besegrade han de ryggradslösa EU-politikerna. Nu väntar nya slag och segrar! Det blir ett nytt Stalingrad vid Charkiv, man ska segra och det förstörda, kuvade Char¬kiv ska döpas om till Putingrad, och segraren ska rida in på en vit häst med Alexander Nevskijs svärd, i vit uniform, nej, i judodräkt, nej, ännu bättre – topless, som en ny Conan Barbaren, nej, inte barbaren, utan Segraren, Ryska Världens Väktare, och det ska hållas Segerparad som avslutas med – kröningen av Nyrysslands Imperator…



Men ack, tidsmaskinen har visat sig vara ett kostsamt nöje. Rubeln faller, sanktioner har drabbat landets ekonomi som nu befinner sig i recession, människor förlorar sina besparingar.

Televisionens aggressiva hets mot ”nationalförrädarna” och ”femte kolonnen” har just skördat sitt första olycksbådande offer: mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov utanför Kremls murar gör livet i Rysslands huvudstad farligt och oförutsägbart på riktigt. Jakt på ”folkets fiender”, automatvapen på gatorna, blodiga provokationer – nu är allting möjligt…

Efter ytterligare litet verklig tid kommer de svältande medborgarna att tröttna på hatet och förutsägbarheten och fråga sig: ”Vad i helvete har vi för glädje av den där tidsmaskinen?” Sådana frågor får även kollektiva illusioner och imperier att vittra sönder. Minns: ”Vad i helvete har vi för glädje av kommunismen?”


Det ryker om Putins tidsmaskin. Den kommer knappast att stanna av sig själv. Snarast kommer den antingen att brinna upp eller explodera. I det första fallet skulle stanken bli enorm, i det andra – skulle splittren flyga. Frågan är bara: Vilka kommer att träffas?

Övers. från ryska: Ola Wallin
.
Tags: переводы, тексты Сорокина, фотографии
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your reply will be screened

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 0 comments